Reflektion kring Margareta Normells föreläsning "Svåra samtal"

Jag har lyssnat till Margareta Normells föreläsning om "Svåra samtal" och känner att många tankar snurrar runt i mitt huvud. I sin föreläsning ber hon oss åhörare att utgå och tänka utifrån oss själva och det gjorde jag verkligen. Jag var tvungen att hämta papper och penna för att skriva ner tankar som poppar upp som gäller mig själv i min yrkesroll. Många reflektioner kring mitt egna förhållningssätt både mot barn, föräldrar och kollegor väcktes.

I början av sin föreläsning tar Normell upp att vi gått från en lydnadskultur till ansvarskultur i skolan. Detta är mycket bra men man kan fortfarande höra både värderande attityder och att lärare lyfter det negativa och pekar ut felen istället för att lyfta det positiva. Att utgå från att barnet har mängder av positiva kompetenser och att lyfta dessa skapar goda relationer och ett förtroende för varandra. I början av ett läsår lägger vi stor vikt i att skapa goda relationer till barnen genom att vara inlyssnande, utgå från barnens intresseområde och att få ett förtroende genom att vara med barnen i deras lek mm (vi kallar detta för "du och jag Alfred" tagit från filmen om Emil).

I förskolan arbetar vi hela tiden med den sociala kompetensen och barnens känslor. Normell tar upp att skam är den känslan som hindrar lärande allra mest. Då tänker jag på att de flesta människor bär på någon typ av skam och förr var det nog ännu vanligare än vad det är idag. Jag kan minnas en situation från fjärde klass när skolan skulle starta en kör. Jag älskade att sjunga och ville så gärna vara med i kören men min lärare sa inför klassen att jag inte kunde sjunga. Detta har jag burit med mig hela livet. Idag sjunger jag men har hela tiden en känsla av att jag inte kan sjunga. Det är något som är ytterst viktigt för alla som jobbar med speciellt barn att förstå vilken påverkan vi har på barnen och deras utveckling. I föreläsningen sa Normell "att människan behöver en annan människa för att bli synlig för sig själv" och då är det viktigt att vi ger varandra en positivt bemötande.

Under föreläsningen funderar jag kring arbetet med barn med särskilda behov och hur jag i min yrkesroll kan möta dem på bästa sätt. Dessa barn behöver kanske ibland mer än andra barn hjälp med att skapa en positiv självbild och det är något som jag kan påverka med mitt förhållningssätt. Ibland är det så små nyanser av det som vi säger som skiljer budskapet från att ge dem en positiv eller negativ självbild. I föreläsningen tar hon upp ett exempel med en pojke som reagerar på att läraren berättar att de skall få nya datorer och samtidigt rör vid hans axel. Pojken reagerar negativt på detta och situationen ändrar sig snabbt från att vara ett positivt möte till något negativt och gav pojken skuldkänslor då läraren reagerade på ett mycket negativt sätt. Det gäller att ha sinnesnärvaro och hela tiden fundera kring hur vi kan stötta och samtala med barnet om deras känslor och tankar. Att inte för snabbt tro att vi förstår utan låta barnet få berätta och ge dem tid för deras känslor. Detta är svårt i praktiken då det är många barn som har olika behov och vi kan vara en stressande miljö.

Detta var en givande föreläsning och jag ser fram emot att ta med mig mina anteckningar till mina kollegor på förskolan för att reflektera vidare tillsammans med dem.