Jag kände mig helt upprymd efter föreläsningen med Helena Pokka som pratar om "Samtal som arbetsverktyg". Inte bara innehållet i hennes föreläsning utan även Helena som föreläsare var mycket inspirerande.
Hon säger att svåra samtal kan vara om vi har en stark känsla som gör att vi blir självupptagna och att det då kan vara svårt att lyssna på motparten. Vi kanske sitter och bara tänker på vad vi skall säga och att vi skall säga "rätt". Detta kan jag känna igen mig i. När jag diskuterar känsliga frågor eller där jag känner att jag inte blir förstådd kan jag ha svårt att lyssna utan tänker på hur jag skall kunna nå motparten genom att formulera mig "rätt" och förståligt. Detta gör att jag inte kan ta in motparten och även att jag kan reagera negativt genom att gå till försvar. Jag var med om en sådan upplevelse för några veckor sedan och reflekterade efter samtalet hur jag kunde reagerat annorlunda. Mina reflektioner är att jag skulle stannat upp och lyssnat in motparten och och tänkt över både min egen känsla och motpartens känsla.
Vidare pratar Helena Pokka om vikten av goda relationer. Hon säger att allas värde är lika och att jag visar samma omtanke till dig, som jag visar mig själv. Däremot kan det vara saker som du gör som inte är ok och det kan vi förändra men ditt värde är alltid samma. Jag tänker då på arbetet med barnen i förskolan och hur viktigt det är med goda relationer till varandra. Om barnen skall utvecklas är goda relationer mycket viktigt. I början på terminen jobbar vi mycket på att skapa relationer med både nya barn och föräldrar. När vi uppnått detta är det mycket lättare att mötas i vardagen och även i svåra situationer. De barnen som utmanar oss lite extra skall mötas av pedagoger som stöttar dem och hjälper dem att hitta de verktyg som de kan använda i sin utveckling och i relationer med andra.
En annan punkt är medkänsla - jag känner med dig men jag tar inte över din känsla. Detta tycker jag är så tänkvärt. Att vara närvarande, aktivt lyssna, visa intresse och att visa att jag vill få veta mera i svåra samtal gör att vi kan möta personen. Däremot skall vi inte ta över personens känsla men ändå visa medkänsla. Genom att inte dras med i känslan tror jag vi kan bli bättre på att möta andra och se på problemet utifrån och med nya infallsvinklar och på sätt kunna stötta personen på ett bra sätt. När människor tycker synd om sig själva avbryt då med empati och inte med sympati.
Helen Pokka nämner även de barn som inte kan styra sina impulser och menar att det bakom ilskan finns rädsla. Barn hotar när de är rädda. Hon menar att känslor smittar, så om vi pedagoger visar dessa barn ilska eller rädsla, samma känsla som barnet, så stöttar vi inte barnet. I mitt arbete känner jag så väl igen detta. De barn som visar sin rädsla genom att vara utagerande behöver förstående pedagoger som finns närvarande och som kan stötta barnet genom att tillsammans reflektera över händelser. Att vara lugn och ta barnet på allvar gör att barnet känner sig tryggare och kan hantera sin rädsla.
Jag är mycket glad att vi fick ta del av Helena Pokkas föreläsning och det som jag tagit med mig och gett vidare till kollegor idag, är att känslor smittar. Om vi visar trygghet smittar detta av sig på barngruppen.
o
o
